Skandinavisk varg
Gråvargen har nyligen återhämtat sig i Skandinavien efter årtionden av frånvaro orsakad av jakt intill graden av utrotning. Att den åter syns i vår fauna orsakar konfliktsituationer mellan dem och den kategori bönder i Norge som släpper ut husdjur i vildmarken under hela sommaren.
Vid årets början uppskattades den gemensamma skandinaviska stammen bestå av upp till 100 vargar som delades mellan Sverige och Norge. Ungefär 25 av dessa 100 vargar levde då i helnorska flockar. Resten av de skandinaviska vargarna finns dels kring gränsområdet mellan Norge och Sverige och dels i helsvenska flockar.
Vargarna har länge varit hotade av olaglig jakt - tjuvjakt - och av utdelande av tillfälliga jakttillstånd. En av metoderna för den olagliga jakten har varit utplacering av förgiftad åtel.
För att tillfredsställa skjutglada lokala politiker och samtidigt försöka upprätthålla en något så när vargvänlig politik, införde den norska regeringen med stöd av det norska stortinget så kallade "vargzoner" under år 2000. Dessa zoner är områden där varg potentiellt ska kunna tillåtas etablera revir. De största problemen med denna politik är dels att zonerna erbjuder ett mycket begränsat utrymme och det kända faktum att parbildande varg kommer att slå sig ner varhelst naturen erbjuder de mest gynnsamma och naturliga möjligheterna för revirbildning.
Två av de tre helnorska vargflockar föll utanför den definierade zonen, tillsammans med ett vargpar. Dessa var Atndalflocken, Koppangflocken och Imsdalsparet. Av dem återstår idag, innan vintern 2001/2002, endast Koppangflocken. Också den är dömd att dö i vinter